Last call for New York City
Efter endast 23 timmar på svensk mark har jag redan kommit fram till att frukostmålet måste vara det bästa som svensk kultur har att erbjuda. Kanelbullar och Marabou-choklad i all ära, men det är ta mig tusan inte mycket som går upp emot en riktigt stadig, svensk frukost! Bröd som inte helt saknar stadga och struktur, ost som smakar ost och inte bara fett, pålägg som varken innehåller godis, jordnötter eller söta frukter, yoghurt som är yoghurt och inte gelé... Oslagbart!
Kanske är detta anledningen till att jag ännu inte drabbats av någon större New York-depression, utan att jag faktiskt tycker att det är helt okej att vara hemma igen? Hur det än är så känns det så i alla fall, att åtminstone för helgen är det rätt härligt att befinna sig i Malmö, bland ordentlig mat, fina vänner och fantastisk familj. Om en vecka kommer jag förmodligen inte att hålla med mig själv längre, men än så länge passar jag på att njuta av känslan. It's good to be home.
Hemkomsten för mig innebär ju även avslutningen för denna blogg - New York Minutes känns trots allt inte så himla aktuellt när jag befinner mig i Malmö. Men ni vet var ni hittar mig, hur ni får tag på mig, och de allra flesta av er kommer jag förmodligen att träffa i person inom en snar framtid i alla fall.
Skulle det vara så att ert liv blir alldeles ekande tomt utan att ha en blogg att läsa (jag hoppas att så inte är fallet för någon, det vore trots allt lite sorgligt) måste jag bara få passa på att tipsa om den här bloggen i stället. Jag har ingen aning om vem människan är, men trots detta skrattar jag gott åt hennes fyndiga, komiska inlägg som alla innehåller en rejäl skopa härlig ironi.
Nu tackar jag alltså för mig, ger en eloge till er som orkat hänga med mig och min blogg i hela tre månader, och går i stället ut och njuter av den sällsynta Malmö-solen som visar framfötterna dagen till ära. Over and out!
The D-day
I dag är insikternas och acceptansens dag, och hur jag än vänder och vrider på saken så är i dag dagen då jag lämnar det fina New York bakom mig för den här gången. För den här gången. Men livet är långt och möjligheterna oändliga, och om jag så ska tatuera in det i pannan på mig själv är det vad jag ska hålla tankarna koncentrerade på. Jag fick ett hejdundrandes smakprov à 3 månader på livet i världens coolaste stad, och jag flyger hem med baggaget fullt av nya erfarenheter.
Om några timmar åker jag med Charlotte ut till flygplatsen, och klockan 19.35 går planet mot nordligare och östligare breddgrader. I morgon eftermiddag står jag åter på svensk mark, och när jag tänker efter lite kanske det inte blir så dumt ändå. Nä, det här blir nog bra det med, på nått höger. So long!
The only living girl in New York
Jag vill inte åka hem, jag har aldrig velat åka hem, och jag kommer förmodligen aldrig att vilja åka hem heller. Därför kanske det allra bästa är att bara åka hem? Jaa jaa jaa! säger några få modiga procent av mitt inre, och dessa stackars små procenten kämpar tappert för sin överlevnad bland alla de mörka, negativa och fega procenten som skriker neeej neeej neeej!.
På senaste har de negativa procenten legat i solklar ledning när det gäller att snärja mitt inre, och de positiva små krabaterna har verkligen fått slita för sina liv för att få mig att dra lite på smilbanden emellanåt. De har kämpat för att få mig att inse att detärintevärldensändedukanjukommatillbakanärsomhelst, medan den mörka sidan dundrat på om att nutaralltingslutochingentingblirriktigtsomdetskaigen.
New York har gråtit stora tårar som föll från en blygrå himmel, och jag har suckat och blundat och ansträngt mig för att uppbåda all positivitet min inte så stora kropp besitter. Det blir bra. Du vill åka hem. Det är inte slut på det roliga. Nä, det är väl klart att det inte är det, men för den insikten är persiennerna fortfarande nerdragna i Mikaelaland. Det är inte lätt när det är svårt.
Men lite bilder från den senaste tiden kan ni ju få!
Vår i Central Park
Anna glassar i solen på S:t Patricks Day
Johan, Linnea och jag på S:t Patricks Day-middag
Kusinvitamin på Union Square
Max Brenner's - the one 'n only
Cherry blossoms i D.C.
Cherry blossoms i D.C.
Magnolian blommade minsann också!
Obama's place
Sisådärja, det var en lite blandad kompott med bilder från de senaste veckornas förehavanden. Många vårtecken, mycket solsken och mycket glädje. We like!
It's not over 'til it's over.
Det känns som att jag borde skriva något här. Typ, så att ni förstår att jag lever, mår bra och inte avled under de fina dagarna som spenderades med släktingarna i D.C. Typ, så att ni förstår att jag lever, mår bra, och försöker att göra det bästa av min sista tid i denna underbara tillvaro som jag tyvärr måste lämna om ganska så exakt en vecka. Typ, så att ni förstår att jag lever, mår bra, men kämpar med lite allmän separationsångest vilket är min ursäkt till den senaste veckans tunna bloggskörd.
Typ så.
Underbara stad, är det verkligen nödvändigt med skilsmässa?
Uppdatering
En styck kusinvitamin i form av Emma är på besök dagarna till ära, och vi gör vårt bästa för att uppleva New York tillsammans. Bloomingdales, Chinatown, Times Square, Soho och Union Square (med besök på Max Brenners så klart, annars går det ju inte!) har hunnits med, och nu ska vi snart sätta av mot det mer lokala Coffee Labs för fredagsfrukost. I eftermiddag tar vi bussen till DC tillsammans, och där blir det en härlig helg bland körsbärsträd och andra vårtecken. Inte alls dumt faktiskt!
Klimatschizofreni
Ja, säga vad man säga vill om New Yorks klimat, men jag blir då inte klok på det. Jag var dock inte den som var den, utan hade jag bestämt mig för att jogga så skulle jag också göra det. Det var segt. Och kallt. Och blött. Urk!
Ofunktionella funktioner.
Jag hatar Edward Snooze, Alfred Snooze, eller vad tusan den människa som uppfann snooze-funktionen nu kan tänkas heta. Jag hatar snooze-funktionen. Allra mest hatar jag sådana snooze-funktioner som inte alls fungerar, och oturligt nog råkar min väckarklocka vara utrustad med just en sådan ofunktionell funktion. Hur illa det blev? Mja, låt oss bara säga som så att jag fick 12,5 timmars sömn i stället för 9, och att jag kunde gå raka vägen upp ur sängen och ut på Keepers lunch-promenad.
Vackert men överskattat.
Feeling way too damn good
Lördagens dag bestod till stor del av jobb, handling, städning och matlagning - vuxenpoäng till 90-åringen! När kvällen kom blev jag dock 19 igen, och det kan ha varit en av de roligaste utekvällarna sedan jag kom hit. Tiptop, helt enkelt!
Tiptop har även denna söndagen varit, och efter att ha sovit till alldelesförsent hemma hos Linnea (som för övrigt har en äckligt bra lägenhet äckligt bra belägen på 46:e gatan) blev det blåbärspannkakor till brunch på ett riktigt bra ställe som var amerikanskt så att det förslog. Mums!
Mätt och mycket belåten sa jag hej då till mitt sällskap och strosade 5th Avenue ner mot Grand Central - med några livsnödvändiga stopp på Barnes & Noble, Best Buy, Pylones, Urban Outfitters och sådär. Nu håller jag på att smälta kvällens finmiddag à la John, och ska sjunka in i The Notebook (ja, jag har äntligen äntligen fått chansen att se denna galet omtalade film) innan jag går herr Blund till mötes. Sweet dreams!
I am 19, going on 90, tralalalalalaaa...
Kanske en springtur i det 21-gradiga vårvädret, som utlovats under eftermiddagen, kan pigga upp tant?
St Patricks Day - paw rihktitt
Nu klär jag på mig vårkläderna och åker in till stora stan, för i dag är det dags för ännu en St Patricks Day-parad. Denna gång blir det (milt uttryckt) en lite större variant än söndagens jippo, och hela Fifth Avenue kommer att vara alldeles parad-rusigt de kommande fem timmarna. Där ute kvittrar fåglarna, solen skiner och det ryktas om 16-gradig värme framåt lunchtid. Dagen har med andra ord all potential att bli riktigt härlig, och jag ska göra mitt bästa för att hjälpa den på traven!
If you can dream it, you can be it.
Chilly
Bra start på veckan
Man vet att det är en bra dag när:
- Dagen börjar med ett besked om att man kommer att ha ett helt trevåningshus alldeles för sig själv de kommande fyra dagarna (till och med gamle Keeper ska ut på äventyr!).
- Man får reda på man får sällskap till Strathclyde i höst av inte bara en utan två fina blondin-vänner.
- Mannen bakom en i kön insisterar på att få betala från sin egen ficka i stället för att jag ska springa till en ATM och ta ut pengar då kreditkortsläsaren var trasig. (jag protesterade självklart hejvilt med min svenska blygsamhet, men tillslut lät jag honom vinna och önska mig en trevlig vistelse i New York)
- Man upptäcker att man glömt ta ut sin lön för föregående vecka och plötsligt blir lite rik.
Jag förstår inte vad folk har emot måndagar?
Marching Bands of Manhattan
Det där med lustiga namn, del 2
St Patrick
Varför amerikanarna tar den här traditionen på så stort allvar förblir för mig en gåta, men min teori är att de är så förtjusta i festligheter i det här landet att de tar alla chanser de får att pynta sina hus och klä sig i märkliga kostymer. Det är rätt trevligt kan jag tycka, men om de en dag börjar halsa snaps och käka sill kring den 20 juni kanske det har gått lite långt...
Och så var det ju det där med att åka hem...
One belongs to it instantly - as much in five minutes as in five years.
Helgen har hittills framkallat inte mindre än tre anfall av sådana där mäktiga, överväldigande fanjagärinewyork!!-känslor:
1. När jag i fredags stod och kikade ut över Midtown genom Skyroom's golv-till-tak-panoramafönster med en Cosmopolitan i handen och "Empire State of Mind" skrålandes i högtalarna.
2. När jag och Anna - hurtiga skandinaver som vi är - gjorde resten av New Yorks befolkning sällskap och joggade i vårsolen i vackra Central Park i går förmiddag. (yep, vi sprang minsann på riktigt duktigt vi!)
3. När jag helt sonika strosade in på Grand Central men blev stoppad halvvägs då de höll på med inspelningarna av Helen Mirren och Jennifer Garners senaste film.
Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid tanken att jag är i New York och att New York finns på riktigt?
