The only living girl in New York
Det är lite löjligt egentligen, att jag inte kunnat kläcka ur mig ett endaste litet vettigt blogginlägg på senaste. Mycket löjligt, faktiskt. Speciellt med tanke på att de senaste dagarna lätt som en plätt hade kunnat sammanfattas med ett ord, ett ord som börjar på s och slutar på -eparationsångest. Separationsångest. S-e-p-a-r-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t.
Jag vill inte åka hem, jag har aldrig velat åka hem, och jag kommer förmodligen aldrig att vilja åka hem heller. Därför kanske det allra bästa är att bara åka hem? Jaa jaa jaa! säger några få modiga procent av mitt inre, och dessa stackars små procenten kämpar tappert för sin överlevnad bland alla de mörka, negativa och fega procenten som skriker neeej neeej neeej!.
På senaste har de negativa procenten legat i solklar ledning när det gäller att snärja mitt inre, och de positiva små krabaterna har verkligen fått slita för sina liv för att få mig att dra lite på smilbanden emellanåt. De har kämpat för att få mig att inse att detärintevärldensändedukanjukommatillbakanärsomhelst, medan den mörka sidan dundrat på om att nutaralltingslutochingentingblirriktigtsomdetskaigen.
New York har gråtit stora tårar som föll från en blygrå himmel, och jag har suckat och blundat och ansträngt mig för att uppbåda all positivitet min inte så stora kropp besitter. Det blir bra. Du vill åka hem. Det är inte slut på det roliga. Nä, det är väl klart att det inte är det, men för den insikten är persiennerna fortfarande nerdragna i Mikaelaland. Det är inte lätt när det är svårt.
Jag vill inte åka hem, jag har aldrig velat åka hem, och jag kommer förmodligen aldrig att vilja åka hem heller. Därför kanske det allra bästa är att bara åka hem? Jaa jaa jaa! säger några få modiga procent av mitt inre, och dessa stackars små procenten kämpar tappert för sin överlevnad bland alla de mörka, negativa och fega procenten som skriker neeej neeej neeej!.
På senaste har de negativa procenten legat i solklar ledning när det gäller att snärja mitt inre, och de positiva små krabaterna har verkligen fått slita för sina liv för att få mig att dra lite på smilbanden emellanåt. De har kämpat för att få mig att inse att detärintevärldensändedukanjukommatillbakanärsomhelst, medan den mörka sidan dundrat på om att nutaralltingslutochingentingblirriktigtsomdetskaigen.
New York har gråtit stora tårar som föll från en blygrå himmel, och jag har suckat och blundat och ansträngt mig för att uppbåda all positivitet min inte så stora kropp besitter. Det blir bra. Du vill åka hem. Det är inte slut på det roliga. Nä, det är väl klart att det inte är det, men för den insikten är persiennerna fortfarande nerdragna i Mikaelaland. Det är inte lätt när det är svårt.
Kommentarer
Trackback
