Last call for New York City
Rödbetssallad... Filmjölk... Grovt bröd... Gräddost... Smultronyoghurt... Vattnas det i munnen på er? Jasså? Inte? Låter det tråkigt? Alldagligt? Svenskt? Jamen se där, där har vi det!
Efter endast 23 timmar på svensk mark har jag redan kommit fram till att frukostmålet måste vara det bästa som svensk kultur har att erbjuda. Kanelbullar och Marabou-choklad i all ära, men det är ta mig tusan inte mycket som går upp emot en riktigt stadig, svensk frukost! Bröd som inte helt saknar stadga och struktur, ost som smakar ost och inte bara fett, pålägg som varken innehåller godis, jordnötter eller söta frukter, yoghurt som är yoghurt och inte gelé... Oslagbart!
Kanske är detta anledningen till att jag ännu inte drabbats av någon större New York-depression, utan att jag faktiskt tycker att det är helt okej att vara hemma igen? Hur det än är så känns det så i alla fall, att åtminstone för helgen är det rätt härligt att befinna sig i Malmö, bland ordentlig mat, fina vänner och fantastisk familj. Om en vecka kommer jag förmodligen inte att hålla med mig själv längre, men än så länge passar jag på att njuta av känslan. It's good to be home.
Hemkomsten för mig innebär ju även avslutningen för denna blogg - New York Minutes känns trots allt inte så himla aktuellt när jag befinner mig i Malmö. Men ni vet var ni hittar mig, hur ni får tag på mig, och de allra flesta av er kommer jag förmodligen att träffa i person inom en snar framtid i alla fall.
Skulle det vara så att ert liv blir alldeles ekande tomt utan att ha en blogg att läsa (jag hoppas att så inte är fallet för någon, det vore trots allt lite sorgligt) måste jag bara få passa på att tipsa om den här bloggen i stället. Jag har ingen aning om vem människan är, men trots detta skrattar jag gott åt hennes fyndiga, komiska inlägg som alla innehåller en rejäl skopa härlig ironi.
Nu tackar jag alltså för mig, ger en eloge till er som orkat hänga med mig och min blogg i hela tre månader, och går i stället ut och njuter av den sällsynta Malmö-solen som visar framfötterna dagen till ära. Over and out!
Efter endast 23 timmar på svensk mark har jag redan kommit fram till att frukostmålet måste vara det bästa som svensk kultur har att erbjuda. Kanelbullar och Marabou-choklad i all ära, men det är ta mig tusan inte mycket som går upp emot en riktigt stadig, svensk frukost! Bröd som inte helt saknar stadga och struktur, ost som smakar ost och inte bara fett, pålägg som varken innehåller godis, jordnötter eller söta frukter, yoghurt som är yoghurt och inte gelé... Oslagbart!
Kanske är detta anledningen till att jag ännu inte drabbats av någon större New York-depression, utan att jag faktiskt tycker att det är helt okej att vara hemma igen? Hur det än är så känns det så i alla fall, att åtminstone för helgen är det rätt härligt att befinna sig i Malmö, bland ordentlig mat, fina vänner och fantastisk familj. Om en vecka kommer jag förmodligen inte att hålla med mig själv längre, men än så länge passar jag på att njuta av känslan. It's good to be home.
Hemkomsten för mig innebär ju även avslutningen för denna blogg - New York Minutes känns trots allt inte så himla aktuellt när jag befinner mig i Malmö. Men ni vet var ni hittar mig, hur ni får tag på mig, och de allra flesta av er kommer jag förmodligen att träffa i person inom en snar framtid i alla fall.
Skulle det vara så att ert liv blir alldeles ekande tomt utan att ha en blogg att läsa (jag hoppas att så inte är fallet för någon, det vore trots allt lite sorgligt) måste jag bara få passa på att tipsa om den här bloggen i stället. Jag har ingen aning om vem människan är, men trots detta skrattar jag gott åt hennes fyndiga, komiska inlägg som alla innehåller en rejäl skopa härlig ironi.
Nu tackar jag alltså för mig, ger en eloge till er som orkat hänga med mig och min blogg i hela tre månader, och går i stället ut och njuter av den sällsynta Malmö-solen som visar framfötterna dagen till ära. Over and out!
The D-day
I dag är insikternas och acceptansens dag, och hur jag än vänder och vrider på saken så är i dag dagen då jag lämnar det fina New York bakom mig för den här gången. För den här gången. Men livet är långt och möjligheterna oändliga, och om jag så ska tatuera in det i pannan på mig själv är det vad jag ska hålla tankarna koncentrerade på. Jag fick ett hejdundrandes smakprov à 3 månader på livet i världens coolaste stad, och jag flyger hem med baggaget fullt av nya erfarenheter.
Om några timmar åker jag med Charlotte ut till flygplatsen, och klockan 19.35 går planet mot nordligare och östligare breddgrader. I morgon eftermiddag står jag åter på svensk mark, och när jag tänker efter lite kanske det inte blir så dumt ändå. Nä, det här blir nog bra det med, på nått höger. So long!
The only living girl in New York
Det är lite löjligt egentligen, att jag inte kunnat kläcka ur mig ett endaste litet vettigt blogginlägg på senaste. Mycket löjligt, faktiskt. Speciellt med tanke på att de senaste dagarna lätt som en plätt hade kunnat sammanfattas med ett ord, ett ord som börjar på s och slutar på -eparationsångest. Separationsångest. S-e-p-a-r-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t.
Jag vill inte åka hem, jag har aldrig velat åka hem, och jag kommer förmodligen aldrig att vilja åka hem heller. Därför kanske det allra bästa är att bara åka hem? Jaa jaa jaa! säger några få modiga procent av mitt inre, och dessa stackars små procenten kämpar tappert för sin överlevnad bland alla de mörka, negativa och fega procenten som skriker neeej neeej neeej!.
På senaste har de negativa procenten legat i solklar ledning när det gäller att snärja mitt inre, och de positiva små krabaterna har verkligen fått slita för sina liv för att få mig att dra lite på smilbanden emellanåt. De har kämpat för att få mig att inse att detärintevärldensändedukanjukommatillbakanärsomhelst, medan den mörka sidan dundrat på om att nutaralltingslutochingentingblirriktigtsomdetskaigen.
New York har gråtit stora tårar som föll från en blygrå himmel, och jag har suckat och blundat och ansträngt mig för att uppbåda all positivitet min inte så stora kropp besitter. Det blir bra. Du vill åka hem. Det är inte slut på det roliga. Nä, det är väl klart att det inte är det, men för den insikten är persiennerna fortfarande nerdragna i Mikaelaland. Det är inte lätt när det är svårt.
Jag vill inte åka hem, jag har aldrig velat åka hem, och jag kommer förmodligen aldrig att vilja åka hem heller. Därför kanske det allra bästa är att bara åka hem? Jaa jaa jaa! säger några få modiga procent av mitt inre, och dessa stackars små procenten kämpar tappert för sin överlevnad bland alla de mörka, negativa och fega procenten som skriker neeej neeej neeej!.
På senaste har de negativa procenten legat i solklar ledning när det gäller att snärja mitt inre, och de positiva små krabaterna har verkligen fått slita för sina liv för att få mig att dra lite på smilbanden emellanåt. De har kämpat för att få mig att inse att detärintevärldensändedukanjukommatillbakanärsomhelst, medan den mörka sidan dundrat på om att nutaralltingslutochingentingblirriktigtsomdetskaigen.
New York har gråtit stora tårar som föll från en blygrå himmel, och jag har suckat och blundat och ansträngt mig för att uppbåda all positivitet min inte så stora kropp besitter. Det blir bra. Du vill åka hem. Det är inte slut på det roliga. Nä, det är väl klart att det inte är det, men för den insikten är persiennerna fortfarande nerdragna i Mikaelaland. Det är inte lätt när det är svårt.
Men lite bilder från den senaste tiden kan ni ju få!
Vår i Central Park
Anna glassar i solen på S:t Patricks Day
Johan, Linnea och jag på S:t Patricks Day-middag
Kusinvitamin på Union Square
Max Brenner's - the one 'n only
Cherry blossoms i D.C.
Cherry blossoms i D.C.
Magnolian blommade minsann också!
Obama's place
Sisådärja, det var en lite blandad kompott med bilder från de senaste veckornas förehavanden. Många vårtecken, mycket solsken och mycket glädje. We like!
