New York Minutes

Det är inte lätt att vara svensk. När man är svensk är man plikttrogen. Man är artig. Man är punktlig. Man är försynt. Man är förlåtande, men ändå förväntar man sig något. När man är svensk är man blygsam, och man vill inte göra något större väsen av varken sig själv eller någon annan. Man är svensk, helt enkelt.

Det funkar inte så bra att vara svensk när man inte är i Sverige. Är man svensk utomlands klassas man antingen som mesig, nitisk eller bara som allmänt störd. Av just denna anledningen har jag de senaste dagarna försökt att vara så lite svensk som möjligt. Jag har tagit för mig, jag har stått på mig, jag har varit en riktig pain in the ass för vissa människor, och jag agerat långt utanför mina egna ramar.

Det har inte varit roligt (okej då, det var lite kul att skälla på EF när de inte ville samarbeta) och jag har känt mig allt annat än självsäker, men jag har gjort det för jag har trott att det skulle ta mig någonstans. Jag har trott att jag, genom att krypa ur mitt svenska skal för en stund, skulle kunna göra intryck, knyta kontakter och komma någonstans.

Jag har trott fel. I stället för att knyta kontakter tycks det som att alla jag försökt skapa kontakt med lägger benen på ryggen innan de riktigt vet vem jag är och vad jag vill. I stället för att komma någonstans kommer jag på mig själv med att hela tiden skickas tillbaka till ruta ett, där jag står och trampar och funderar på vad jag ska göra härnäst.

Hela situationen gör mig ganska förvirrad, faktiskt. Jag har alltid fått höra att jag är för blygsam, att jag inte tar för mig ordentligt. Nu agerar jag på rakt motsatt sätt, men det lönar sig liksom inte riktigt, inte ännu i alla fall. Hur ska man vara för att vara rätt? Ska jag fortsätta att storma fram som ett ånglok, leka plåster, hänga efter folk som inte vill bli efterhängda, känna mig som en idiot och vara allmänt osvensk? Ska jag ge upp, krypa tillbaka in i mitt skyddande svenska skal och låta folk komma till mig i stället?

"Men alltså, du har ju bara varit där i 12 dagar" slår jag vad om att många av er tänker nu. Det är visserligen alldeles sant, och det är absolut för tidigt för att tappa gnistan alldeles när det gäller det sociala livet (som det inte verkar vara meningen att jag ska ha). Men om ni bara visste vad jag har gjort de 12 dagar jag varit här, hur mycket jag ansträngt mig, hur många kontakter jag startat (11) och hur många gånger jag blivit avspisad (9) , ja då tror jag att det kanske skulle vara lite enklare att förstå min desperation.

På tal om att förstå min desperation så är det precis vad Charlotte gör. Jag tror inte att jag kan vara på ett bättre ställe i en sådan här situation, och det är inte klokt hur mycket hon stöttar mig. Hjälper mig, uppmuntrar mig och får mig att känna mig lite bättre till mods. I dag till exempel, då alla försök till kontakt gått så mycket åt pipsvängen att det är riktigt skrattretande, lade hon bort allt vad arbete heter och bjöd ut mig på restaurang i stället.

Mr Keeper stöttar mig på sitt sätt han också, och i dag när jag satt och gullade med honom började han "prata" med mig och lägga upp tassarna på mig vilket han tydligen inte gör med speciellt många människor här i världen. Då blev jag lite varm i magen, fakiskt. Tänk, att en 11-årig schabrador kan göra en så glad!