Mitt livs fransklektion
När jag lämnade Nice bakom mig var jag lite orolig för hur i all världen jag skulle lyckas hålla franskan vid liv under den tiden som gick innan det blev möjligt att åka dit igen. Jag oroade mig i onödan, kan jag säga. När jag kom hem i går var jag alldeles trött i huvudet efter att ha spenderat eftermiddagen och kvällen i sällskap av fem stycken fransktalande tjejer, som inte hade för avsikt att prata något annat än just franska (det var nog därför de åkte till New York...) - med mig, med varann, med resten av världen.
I början gjorde jag några tappra försök att styra över till engelska - de är ju trots allt här för att lära sig det - men till slut fick jag kapitulera och hänga med i den kvicka franskans kvicka svängar bäst jag kunde. Jag kan ju säga att mitt deltagande i diskussionerna var sådär bra, dels för att jag hade fullt sjå att förstå vad alla pratade om och dels för att jag blev så snurrig i skallen av alla snabba inpass från höger och vänster (att dra ned lite på tempot för att hjälpa mindre franskspråkigt begåvade lilla jag var inget alternativ). Trots detta tycker jag nog att jag bemästrade situationen rätt bra - jag förstod trots allt sisådär 80 % av allt de sa, och lyckades ändå hosta fram någon mening här och där.
Men trött i hjärnan blev jag, och av den enkla anledningen var jag inte inne i stan förrän vid lunchtid i dag. Det var dock trevligt ändå, och jag tog en härlig promenad längs 5th Avenue upp till Central Park (med några livsnödvändiga stopp på vägen, såklart. Typ, Starbucks och Forever21...). Kallt som attan, men det var definitivt värt lite frusna fingrar!
I början gjorde jag några tappra försök att styra över till engelska - de är ju trots allt här för att lära sig det - men till slut fick jag kapitulera och hänga med i den kvicka franskans kvicka svängar bäst jag kunde. Jag kan ju säga att mitt deltagande i diskussionerna var sådär bra, dels för att jag hade fullt sjå att förstå vad alla pratade om och dels för att jag blev så snurrig i skallen av alla snabba inpass från höger och vänster (att dra ned lite på tempot för att hjälpa mindre franskspråkigt begåvade lilla jag var inget alternativ). Trots detta tycker jag nog att jag bemästrade situationen rätt bra - jag förstod trots allt sisådär 80 % av allt de sa, och lyckades ändå hosta fram någon mening här och där.
Men trött i hjärnan blev jag, och av den enkla anledningen var jag inte inne i stan förrän vid lunchtid i dag. Det var dock trevligt ändå, och jag tog en härlig promenad längs 5th Avenue upp till Central Park (med några livsnödvändiga stopp på vägen, såklart. Typ, Starbucks och Forever21...). Kallt som attan, men det var definitivt värt lite frusna fingrar!
Kommentarer
Trackback
